Herregud vad kallt det har varit i helgen här hemma. Hade tänkt följa med Jannica på kurs för Ann-Sofie Oskarsson fre-lör men avböjde då jag inte hade lust att stå och bli djupfryst i ett ridhus. Som mest har vi haft 22 minus tror jag.

Hästlivet är inte så kul i kylan tycker jag. Jag spolar hellre hundra leriga ben än fryser lite om tårna, allvarligt alltså. Elliots spånbädd har frusit till en stenhård betongklump typ och det finns inte en chans att mjuka upp den. Så i ett desperat försök att få lite ordning i hans box så skrapade jag av alla isbajsar och frusna spånklumpar och la in en bal med halm för att stackarn ska få något att stå på och även pyssla med i kylan.

Behöver jag säga att Elliot för all framtid är bannlyst från att stå på halm?! Det var så himla grisigt idag så jag trodde jag skulle avlida. Han är verkligen stallets gris när det gäller att smutsa ner i boxen, det är hemsk. Men jag ska aldrig mer gnälla igen.

I alla fall så var vi ute och backtränade igår, vi trotsade kylan och tog med oss hästarna och knallade backe upp och backe ner. Det var en härlig känsla när vi var klara ändå. Och idag så har vi varit ute och skrittat igen, tre stycken blev vi på en varsin fux. Elliot började dumma sig precis vid uppfarten och skulle inte gå längre. Hade han haft en hand hade han bokstavligen pekat finger åt mig. Jag orkade verkligen inte bråka med honom idag (frös så jag skakade) så Veronica som var med idag fick gå om och gå först. Elliot blev supernöjd och följde efter utan protester. Skrittade med öronen framåt och småtravade lite då och då, det som känns bäst av allt är ändå att han är pigg och vill framåt!

Men nästa gång så kommer han inte undan utan han måste ju faktiskt få veta att det är jag som bestämmer i våran relation, vare sig jag är på marken eller på ryggen på honom. Det spelar ingen roll om han bockar eller reser sig, i min familj så går man bara framåt.

Jag har ju en skräck, och det är hästar som står på bakbenen. Det på grund av en ridolycka för nästan tio år sedan på en häst som reste sig och välte över mig, som har resulterat i en knäoperation och halvtrasiga knän. Ändå så sitter jag gärna på alla möjliga knäppa hästar men inte på såna som reser sig. Dock fick jag erfara detta för några veckor sen när jag faktiskt, storgråtande och skakande av chock hoppade av en häst i skogen av just denna anledningen. Och jag är en tuff ryttare som tar det mesta, men inte stegringar. Jag blir livrädd.

Men jag känner såhär, hästar som jag absolut inte måste rida som gör det, dom rider jag inte. Men om Elliot (som idag visat tendenser till att resa sig) gör det, vem ska rida honom då? Jag måste bita i det sura äpplet och ta mig igenom det här, jag måste utsätta mig för det för att inse att jag fixar det också. För jag har insett mer och mer att Elliot är en kille med en jävla massa humör och det måste jag kunna tygla, kan bli så att jag får kompromissa med honom i vissa situationer. Kanske få honom att tro att han bestämmer fast det är jag egentligen, haha!

Nu har jag skrivkramp så vi hörs snart igen. Här får ni en bild på fuxtrion från idag! Jag och Elliot längst till vänster, Veronica och No Question i mitten och Jannica och Crescendo till höger.