Jag har jobbat min absolut första nattvecka den här veckan och det har varit ruskigt tufft. Men jag har ändå tagit mig upp varje dag och hunnit med Elliot innan det blivit mörkt.

Har till och med hunnit rida Elliot en gång till i veckan och han var så himla duktig återigen. Den här gången mycket bättre än förra gången. Vi hade en diskussion bara några hundra meter från stallet men då talade jag vänligt men bestämt om för Elliot att stora snökokor i vägkanten inte är farliga och att han gärna får fundera men inte dumma sig. Först tyckte han inte alls att vi skulle gå förbi den men efter en vänlig klapp på bogen med spöet så gick han utan att blinka. Det blev en hel tur i skogen och vi var nog ute i ca 40-45 min. Vi hade sällskap av Jannica och fyraåringen igen och båda småkillarna skötte sig exemplariskt, Elliot skrittade på med friska steg och öronen framåt och lite taktinslag några gånger. Så friska steg att Jannica fick trava ikapp lite då och då. Killarna fick skritta i djupsnö på vägen hem på ett gärde vilket Elliot tyckte var jobbigt men gjorde det snällt utan att protestera.

Man skulle ju kunna tro att Elliot skulle ha varit supertrött dagen efter men icke, var på promenad i skogen och jag hade svårt att hänga med i hans långa steg. Idag fick han vila och imorgon ska vi gå i backe innan det är dags för en ridtur på söndag igen.

Det finns så mycket kärlek till den här fantastiska lilla hästen, och det växer var dag. Även fast det har varit fruktansvärt tråkigt vissa stunder att bara promenera eller longera så har allt varit värt det för att få sitta på honom nu, äntligen. Det kommer bli så himla bra det här, jag känner det på mig!