Idag fick Elliot gå ut i skogen med dom "gamla tanterna". Vi gick bokstavligt talat rakt ut i skogen i sällskap med Jannica och Veronica på stallets äldsta ston 22 och 13 år.
Vi har skrittat så mycket hela hösten på alla Jannicas hästar så vi kräks på det snart. Så istället för att skritta rakt fram på en väg idag vek vi av rakt ut i skogen så hästarna fick lyfta fötterna ordentligt och jobba på lång tygel. Både ben och hjärngympa för dom det vill jag lova att kliva över stockar och stenar.

Att skritta ut sådär som vi gjorde idag är så himla underskattat. Även fast man tror att det inte ger något alls så kan jag säga att alla tre hästarna var både svettiga och trötta av att skritta på lång tygel i nästan en timme. Dom får verkligen jobba och lyfta på fötterna och tänka på var dom placerar hovarna. Elliot som vanligtvis brukar skritta på rätt fort hemåt, han skrittade i sakta mak bakom tanterna och jag fick nästan driva honom framåt i varje steg. Han hade nog riktig mjölksyra i benen. Men han var så snäll idag, inga dumheter alls förutom några glädjesprång när vi kom ut på plan mark igen men det räknas inte om det är glädjesprång!

Igår promenerade vi backe och Elliot var sådär ruskigt otrevlig att promenera med igen. Han har ju varit så himla snäll sen jag började sätta igång honom igen men igår då var han fan själv. Han liksom exploderar och bara flyger i lyften helt utan förvarning och hovar och ben flyger åt alla håll. Det är inte så himla trevligt när man går där bredvid och är ungefär lika stor som en tiondel av Elliot. Han börjar nog komma upp i kondition och muskler nu så han känner att han orkar.

Imorgon får han gå på equibandet för han har säkert träningsvärk från idag, då vill jag inte belasta ryggen på honom och det känns som att det är bäddat för problem. Så han får jobba med ryggen fri imorgon, på tisdag får han en vilodag innan vi ska jogga för första gången på onsdag! Spännande!

Idag var det första gången jag skrittade Elliot två dagar i rad, det var tvunget till att bli så för imorgon hinner jag inte. Ska direkt från jobbet till verkstaden med bilen för en skadebesiktning eftersom jag lyckades krocka med ett rådjur förra veckan påväg hem från jobbet.
Så Elliot har alltså fått skritta under ryttare två dagar och han har varit så snäll. Trodde han skulle vara trött idag eftersom jag red honom igår men icke, han var lika pigg som vanligt.

Igår gick han snällt nästan hela rundan utom ett psykbryt mitt i skogen. Då skulle han helt plötsligt inte gå längre, när jag blev arg på honom och höjde rösten började han backa så jag petade till honom med spöet på bogen och då reste han sig faktiskt. Inte mycket men tillräckligt för att jag ska få hjärtstillestånd i en halv sekund. Jag hann i alla fall reagera och gav honom faktiskt en rejäl smäll på bogen igen och gapade några väl valda ord. Efter det gick han som han aldrig gjort annat.

Och idag har han skrittat hela rundan utan ett enda försök till att vara dum. Han stannade några gånger och började fundera, men kom nog fram till att det är trevligare om han går framåt. Så han börjar nog förstå att det är jag som bestämmer. Det kändes så himla skönt att få skritta en sväng helt utan diskussioner och bara njuta.

Kortade upp tygeln lite både igår och idag så han fick jobba lite ca 5 min och till min förvåning så upptäckte jag att han är väldigt känslig i munnen. Det är inte alls den uppfattningen jag fått innan, men så skönt det känns. Jag hade ju inte direkt jublat om det hade varit tvärtom. Arbetsvillig var han också om än lite flaxig med huvudet, men det försvinner nog så fort han får sätta riktiga muskler och orkar bära upp sin stora kropp i rätt balans.

Vi avslutade rundan med att skritta över ett gärde så vi slapp asfaltsvägen, dom kör som galningar på den vägen och just den lilla bit vi måste rida på är i en ganska otäck kurva. Så jag kände att om han nu har gått så bra hela svängen, varför avsluta det med att riskera att han kanske blir rädd för en stor lastbil som kommer precis just när vi är på vägen.

Imorgon får han gå med equibandet på banan och underlaget tillåter annars får vi ta en sväng i skogen om det inte hinner bli alltför mörkt innan jag kommer ut. Och nästa vecka ska vi sätta igång och jogga lite smått! Så ska han få jogga hela februari sen börjar allvaret på riktigt för min lilla kille. Gud vad jag längtar!

Som jag nämt tidigare så är ju inte jag och minusgrader bästa vänner. Dels för att jag hatar att frysa och dels för att min kropp mår allmänt dåligt. Mina trasiga knän ska vi inte tala om. Har haft blåmärken på kroppen av kylan och framför allt knäna, det är helt sjukt. Någon som någonsin har hört talas om något liknande? Inte jag i alla fall och jag vågar inte googla det heller, då är man väl dödssjuk.

Nog om det, idag var det i alla fall äntligen plusgrader och jag kunde rida hela rundan utan att frysa. Hade tänkt rida fyran men sen kom jag på att den är himla lång om man bara ska skritta så jag lär få blåmärken och skavsår på rumpan av att bara sitta och skritta så det blev den vanliga rundan ändå.

Elliot skötte sig exemplariskt som den stjärna han är och jag tror att han har förstått att det är bäst att han gör det jag ber honom om. Tycker absolut inte om att slå hästar så i vårat stall så höjer vi rösten istället. Kanske låter lite otrevligare men hellre det än att hästarna kommer in i stallet men spöstreck på rumpan. Elliot har börjat förstå det och så fort man höjer rösten lite så blir han direkt vaksam på vad det är som begärs av honom och så gör han det utan problem. Idag hade jag med mig spö ifall att jag skulle behöva ge honom en vänlig klapp med det på bogen men det behövdes inte.

Han gick förbi stället på uppfarten från gården där han stannat alla andra gånger idag men stannade ca tjugo meter längre fram istället och tänkte inte gå. Så idag räckte det med att jag höjde rösten åt honom så gick han. Hela vägen rundan runt utan att blinka med spetsade öron.

Den här hästen han är inte rädd för fan själv, och han har ett jävligt humör och dessutom rödhårig. Kan det bli värre egentligen? Haha, men kärleken till honom bara växer för var dag och det är dom här småsakerna som gör det. Att han nu går att tränsa utan problem, man kan mysa med huvudet på honom korta stunder, han sänker ner huvudet när man ska ta på grimman i hagen osv. Och en grej som jag verkligen har reagerat på är uppsittningen vid ridning. När jag var och provade honom och skulle sitta upp i ridhuset så backade han undan så fort jag kom i närheten av sadelläget, inte en enda gång har han gjort det sen jag började rida honom igen. Är inte det ett tydligt tecken på att han verkligen inte ville ha någon på sin rygg? Och att han nu tycker att det är okej och kul med livet igen?

Min älskade lilla häst <3

Idag har Elliot fått jobba på lina med equibandet och har var så himla fin! Slängde på honom gougen (väldigt utspänd) också för att hjälpa honom lite på traven men den hade jag inte behövt kan jag säga. Och det var en väldigt nöjd och trött häst som kom in i stallet efter passet.

Gick med mulen långt ner och frustade och tuggade. Han har blivit så himla duktig och börjar förstå att man inte behöver springa sitt fortaste fast man har en slak lina. Han gungade fram i långsam trav och ju längre han gick desto mer kom ryggen upp och han började verkligen jobba under sig. Duktiga häst! Trots att grannen bredvid självklart skulle börja såga, banka, spika och slänga grejer runt sig precis när vi kom ut på banan..

Nog för att han var superfin större delen av passet men nu är det ju Elliot så lite protester blev det också. Han tycker det är jättejobbigt och ibland förstår han inte alls varför jag ska stå där i mitten och kolla på när han springer, då måste han ifrågasätta det. Idag var han rent utav dum så jag blev riktigt arg på honom en gång och sen behövdes det inte mer, efter det var han superfin! Han är som en uppkäftig liten tonåring, om man ska jämföra med något, ibland.

Han verkligen pekar finger åt mig och säger "Glöm det, jag tänker inte lyssna på dig!" Men oftast så räcker det med att påminna honom om att göra det jag ber om så blir det mycket trevligare för oss båda.

Såklart så hade jag inte kameran uppe och kunde varken fota eller filma idag.. Ska försöka göra det nästa gång, eller om någon annan kanske kan fota/filma.

Imorgon står det skritt på schemat igen, ska försöka ta mig runt 4'an som vi kallar den. Om det inte är en massa jägare ute som det var idag..

Vi hörs snart igen!

Nej det ska gudarna veta.. Den här veckan när jag jobbat em har jag tänkt:

"Shit vad bra, då tar jag stallet påväg till jobbet så blir det inte så mycket åkande!"
-Stallet ligger åt samma håll som jobbet för er som inte vet.

I verkligheten då..ja inte har det blivit så en enda dag den här veckan. Eftersom jag är trött när jag kommer hem kl 23 på kvällen så orkar man ju inte laga någon mat = ingen matlåda till jobbet. Så den här veckan har varit mer än stressig eftersom jag inte skött mig och lagat matlådor.

Men jag är imponerad att jag har hunnit med Elliot och det som stått på hans schema trots åkande till och från stallet innan jobbet och verkstadsbesök för bilen. Förutom idag. Idag skulle bilen lämnas in kl 8 och vara klar till kl 9 så jag kunde åka ut till stallet direkt och sen direkt till jobbet. Behöver jag säga att jag vaknade kl 09.07..? På fredagar börjar vi dessutom 12 så jag behöver åka absolut senast 11.

Så Elliot fick en oplanerad vilodag idag, jag kom precis från stallet nu och ligger i ett bad. Lite surt känns det allt när jag skulle ha ridit idag.. Åkte hem från jobbet då jag har haft fruktansvärd huvudvärk och feberkänningar hela dagen. Har ju inte tid att vara sjuk så det är bäst att inte känna efter men när man står på jobbet och huvudet känns som det ska sprängas i 1000 bitar av minsta lilla ljud på ett ganska högljutt jobb, då är man inte kaxig alltså..

Tråkigt inlägg blev det idag, imorgon återkommer vi med nya friska tag!

Idag står backträning på schemat för Elliot. Igår var vi ute och skrittade i skogen helt själva och han var så duktig. Han började med att protestera och skulle inte gå ut från uppfarten som sist, men igår fick jag igenom det och utan att han började resa sig faktiskt. Han skrittade på ca 200 meter innan han provade igen, men sen gick han med öronen framåt och verkade nöjd.

Han känns otroligt pigg och vill inget hellre än att trava, det kommer lite inslag av det lite då och då. Jag blir alldeles varm i hjärtat när den här hästen inte vill något annat än att gå framåt. Och de små travstegen han har tagit med mig på ryggen..wow.. Det är inte samma trav som sist jag provade honom. Det känns som en helt ny häst, som jag sagt förut. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att den här hästen hade någon som helst framåtbjudning när jag red honom första gången.

Men jag är så glad att det blev som det blev med allt och att Elliot blev min, för det här kommer bli så jäkla bra. Åh vad jag längtar efter att få börja rida ordentligt nu.

Det känns som att våran resa ihop börjar nu. <3

Herregud vad kallt det har varit i helgen här hemma. Hade tänkt följa med Jannica på kurs för Ann-Sofie Oskarsson fre-lör men avböjde då jag inte hade lust att stå och bli djupfryst i ett ridhus. Som mest har vi haft 22 minus tror jag.

Hästlivet är inte så kul i kylan tycker jag. Jag spolar hellre hundra leriga ben än fryser lite om tårna, allvarligt alltså. Elliots spånbädd har frusit till en stenhård betongklump typ och det finns inte en chans att mjuka upp den. Så i ett desperat försök att få lite ordning i hans box så skrapade jag av alla isbajsar och frusna spånklumpar och la in en bal med halm för att stackarn ska få något att stå på och även pyssla med i kylan.

Behöver jag säga att Elliot för all framtid är bannlyst från att stå på halm?! Det var så himla grisigt idag så jag trodde jag skulle avlida. Han är verkligen stallets gris när det gäller att smutsa ner i boxen, det är hemsk. Men jag ska aldrig mer gnälla igen.

I alla fall så var vi ute och backtränade igår, vi trotsade kylan och tog med oss hästarna och knallade backe upp och backe ner. Det var en härlig känsla när vi var klara ändå. Och idag så har vi varit ute och skrittat igen, tre stycken blev vi på en varsin fux. Elliot började dumma sig precis vid uppfarten och skulle inte gå längre. Hade han haft en hand hade han bokstavligen pekat finger åt mig. Jag orkade verkligen inte bråka med honom idag (frös så jag skakade) så Veronica som var med idag fick gå om och gå först. Elliot blev supernöjd och följde efter utan protester. Skrittade med öronen framåt och småtravade lite då och då, det som känns bäst av allt är ändå att han är pigg och vill framåt!

Men nästa gång så kommer han inte undan utan han måste ju faktiskt få veta att det är jag som bestämmer i våran relation, vare sig jag är på marken eller på ryggen på honom. Det spelar ingen roll om han bockar eller reser sig, i min familj så går man bara framåt.

Jag har ju en skräck, och det är hästar som står på bakbenen. Det på grund av en ridolycka för nästan tio år sedan på en häst som reste sig och välte över mig, som har resulterat i en knäoperation och halvtrasiga knän. Ändå så sitter jag gärna på alla möjliga knäppa hästar men inte på såna som reser sig. Dock fick jag erfara detta för några veckor sen när jag faktiskt, storgråtande och skakande av chock hoppade av en häst i skogen av just denna anledningen. Och jag är en tuff ryttare som tar det mesta, men inte stegringar. Jag blir livrädd.

Men jag känner såhär, hästar som jag absolut inte måste rida som gör det, dom rider jag inte. Men om Elliot (som idag visat tendenser till att resa sig) gör det, vem ska rida honom då? Jag måste bita i det sura äpplet och ta mig igenom det här, jag måste utsätta mig för det för att inse att jag fixar det också. För jag har insett mer och mer att Elliot är en kille med en jävla massa humör och det måste jag kunna tygla, kan bli så att jag får kompromissa med honom i vissa situationer. Kanske få honom att tro att han bestämmer fast det är jag egentligen, haha!

Nu har jag skrivkramp så vi hörs snart igen. Här får ni en bild på fuxtrion från idag! Jag och Elliot längst till vänster, Veronica och No Question i mitten och Jannica och Crescendo till höger.

Jag har jobbat min absolut första nattvecka den här veckan och det har varit ruskigt tufft. Men jag har ändå tagit mig upp varje dag och hunnit med Elliot innan det blivit mörkt.

Har till och med hunnit rida Elliot en gång till i veckan och han var så himla duktig återigen. Den här gången mycket bättre än förra gången. Vi hade en diskussion bara några hundra meter från stallet men då talade jag vänligt men bestämt om för Elliot att stora snökokor i vägkanten inte är farliga och att han gärna får fundera men inte dumma sig. Först tyckte han inte alls att vi skulle gå förbi den men efter en vänlig klapp på bogen med spöet så gick han utan att blinka. Det blev en hel tur i skogen och vi var nog ute i ca 40-45 min. Vi hade sällskap av Jannica och fyraåringen igen och båda småkillarna skötte sig exemplariskt, Elliot skrittade på med friska steg och öronen framåt och lite taktinslag några gånger. Så friska steg att Jannica fick trava ikapp lite då och då. Killarna fick skritta i djupsnö på vägen hem på ett gärde vilket Elliot tyckte var jobbigt men gjorde det snällt utan att protestera.

Man skulle ju kunna tro att Elliot skulle ha varit supertrött dagen efter men icke, var på promenad i skogen och jag hade svårt att hänga med i hans långa steg. Idag fick han vila och imorgon ska vi gå i backe innan det är dags för en ridtur på söndag igen.

Det finns så mycket kärlek till den här fantastiska lilla hästen, och det växer var dag. Även fast det har varit fruktansvärt tråkigt vissa stunder att bara promenera eller longera så har allt varit värt det för att få sitta på honom nu, äntligen. Det kommer bli så himla bra det här, jag känner det på mig!